Om mig Alexandra furman
Jag heter Alexandra Furman och har varit kring hästar sedan jag var liten. Jag har en ryggskada som innebär mycket smärta men jag har hellre ett liv med hästar och smärta än ett liv utan hästar och smärtfri.
Jag är född i en liten by strax utanför Södermanland som heter Mölnbo. Jag är förlovad och träffade mitt livs kärlek i Rättvik dalarna 2013.
Jag började med hästar när jag var 5år gammal och inriktade mig då på engelska ridningen. När jag var 9 år gammal började mina ryggsmärtor bryta ut och värre blev det. Tiden gick och jag var medryttare på flera olika hästar jag red in hästar och utbildade.
2009 köpte jag Wilja, inte den bästa första egna hästen.
Wilja var rädd för det mesta, det tog 7 timmar att lasta henne, hon tyckte inte om när man borstade henne och allt inom hanteringen av henne var rent utsagt livsfarlig. Jag åkte av många gånger och första gången minns jag så väl. Jag har alltid ridit hästar som bockat och skuttat omkring men hade då aldrig åkt av, så jag sa "den hästen jag åker av, den ska jag ha". Jag hade Wilja på prov i en månad och vi bestämde oss för att träna i paddocken en dag, Wilja var absolut inte trafiksäker för 5öre och vi travade omkring i paddocken, när plötslig en bil kommer i fullfart förbi vägen utanför paddocken och Wilja börjar skena, hon var så smal på den tiden så sadeln gled runt, jag ramlade av och låg där på marken med ansiktet uppåt mot en blå himlen, men helt plötsligt kommer det en mjuk mule och luktar mig i ansiktet, hennes stora rådjursögon såg så fruktansvärt ledsna ut, den blicken hon gav mig glömmer jag aldrig, hon ville ha en chans, hon ville bli förstådd, jag brast ut i gråt och lovade henne att vi alltid skulle vara tillsammans. Wilja ville inget illa utan var bara så osäker i sig själv. Jag började studera henne och läsa av hennes kroppspråk på ett sätt som jag aldrig sätt förr. Jag såg hennes öppna bok och jag började lyssna på henne. Efter några år när jag kunde leda henne,borsta henne och lasta henne utan det där livsfarliga, så började vi plocka bort utrustningen.
Jag jobbade numera löst med henne, jag kände henne jag hörde henne och jag läste henne. Vi blev ett. Vi gjorde det ALLA trodde var omöjligt, vi gick mot alla oddsen! Jag räddade Wilja och Wilja räddade mig. Hon kommer alltid att vara den enda. Den hästen som förändrade mitt liv och gjorde mig till den jag är idag.
Jag lever än idag med ständiga smärtor, men jag måste få jobba med hästarna, för det är allt för mig.
Under resan jag och Wilja gjorde byte jag inriktning inte bara till våran egna inriktning utan till Western som grund, numera är jag en stolt cowgirl. Det jag är mest inriktad på är frihetsdressyr och trickträning, vilket jag är specialiserad inom. Jag och min fästman äger en gård norr om Falun, Dalarnas län, men åker regelbundet runt i hela Sverige för att hålla träningar, kurser och clinics. Jag har mitt dröm jobb med underbara hästar runt om mig varje dag. För vad är ett liv utan hästar?
Jag är född i en liten by strax utanför Södermanland som heter Mölnbo. Jag är förlovad och träffade mitt livs kärlek i Rättvik dalarna 2013.
Jag började med hästar när jag var 5år gammal och inriktade mig då på engelska ridningen. När jag var 9 år gammal började mina ryggsmärtor bryta ut och värre blev det. Tiden gick och jag var medryttare på flera olika hästar jag red in hästar och utbildade.
2009 köpte jag Wilja, inte den bästa första egna hästen.
Wilja var rädd för det mesta, det tog 7 timmar att lasta henne, hon tyckte inte om när man borstade henne och allt inom hanteringen av henne var rent utsagt livsfarlig. Jag åkte av många gånger och första gången minns jag så väl. Jag har alltid ridit hästar som bockat och skuttat omkring men hade då aldrig åkt av, så jag sa "den hästen jag åker av, den ska jag ha". Jag hade Wilja på prov i en månad och vi bestämde oss för att träna i paddocken en dag, Wilja var absolut inte trafiksäker för 5öre och vi travade omkring i paddocken, när plötslig en bil kommer i fullfart förbi vägen utanför paddocken och Wilja börjar skena, hon var så smal på den tiden så sadeln gled runt, jag ramlade av och låg där på marken med ansiktet uppåt mot en blå himlen, men helt plötsligt kommer det en mjuk mule och luktar mig i ansiktet, hennes stora rådjursögon såg så fruktansvärt ledsna ut, den blicken hon gav mig glömmer jag aldrig, hon ville ha en chans, hon ville bli förstådd, jag brast ut i gråt och lovade henne att vi alltid skulle vara tillsammans. Wilja ville inget illa utan var bara så osäker i sig själv. Jag började studera henne och läsa av hennes kroppspråk på ett sätt som jag aldrig sätt förr. Jag såg hennes öppna bok och jag började lyssna på henne. Efter några år när jag kunde leda henne,borsta henne och lasta henne utan det där livsfarliga, så började vi plocka bort utrustningen.
Jag jobbade numera löst med henne, jag kände henne jag hörde henne och jag läste henne. Vi blev ett. Vi gjorde det ALLA trodde var omöjligt, vi gick mot alla oddsen! Jag räddade Wilja och Wilja räddade mig. Hon kommer alltid att vara den enda. Den hästen som förändrade mitt liv och gjorde mig till den jag är idag.
Jag lever än idag med ständiga smärtor, men jag måste få jobba med hästarna, för det är allt för mig.
Under resan jag och Wilja gjorde byte jag inriktning inte bara till våran egna inriktning utan till Western som grund, numera är jag en stolt cowgirl. Det jag är mest inriktad på är frihetsdressyr och trickträning, vilket jag är specialiserad inom. Jag och min fästman äger en gård norr om Falun, Dalarnas län, men åker regelbundet runt i hela Sverige för att hålla träningar, kurser och clinics. Jag har mitt dröm jobb med underbara hästar runt om mig varje dag. För vad är ett liv utan hästar?